NISAD

Covid-19 Pandemic Diaries – Vem har rätt?

Reading Time: 3 minutes
On juni 17, 2020

Som svensk i Storbritannien gör jag mitt bästa för att hålla koll på både engelska och svenska aktuella händelser, särskilt nu för tiden.

Jag fick nyligen reda på nyheten att England har den tredje högsta COVID-19 dödstal i världen, vilket förmodligen är anledningen till att restriktionerna har varit så stränga.

Jag får gå ut en gång om dagen för motion eller för att göra viktiga shopping. Jag är absolut inte tillåtet att möta upp med vänner eller familj, även på offentliga platser utomhus.

Skolor, plantskolor och även parker är stängda samt icke-väsentliga butiker och företag. Människor som bär ansiktsmasker vandrar runt på gatorna planlöst, hålla minst två meters avstånd till någon de passerar. Ibland innebär det att gå ut i trafiken för att låta någon passera.

Detta kan låta extremt, gränsfall hysterisk även. Men på ett märkligt sätt har det fört oss alla närmare varandra.

Det gör mig tacksam när folk går ut ur deras sätt att låta mig passera med min barnvagn.

Det är så viktigt att alla är ombord med begränsningar och försöker sitt bästa för att följa dem så att så få människor som möjligt utsätts.

Naturligtvis finns det undantag, men i dessa tider är det inte socialt acceptabelt att bryta regeringens restriktioner.

Och så har vi Sverige, mitt älskade moderland.

En nära vän till mig är att få en barnvakt att ha en utekväll med sin man. De har till och med bokat hotell. Det är väldigt billigt nu tydligen.

En annan vän är ledsen att jag inte kan närvara vid hans sons dop. Hur mycket jag än hatar att missa viktiga dagar, så listas dop som händelser att undvika i Sverige. Min vän ser till att gästerna har begränsats för att säkerställa att det finns mindre än 50 personer i kyrkan.

Jag känner mig ärligt talat lite irriterad. Jag är avundsjuk förstås. Jag skulle älska att möta upp med mina vänner på caféer och pubar och kunna skicka min dotter till plantskolan, så att jag faktiskt kan få lite arbete gjort. Men i ärlighetens namn tycker jag inte att socialt avståndstagande egentligen är något i Sverige.

Vem kontrollerar folkmassorna och antalet personer som tillåts på arenorna? Håller de alla 2 meters mellanrum? Knappt.

Men sedan igen finns det fler människor i London än i hela Sverige så man skulle förstå varför svenskarna har varit mer avslappnade om det.

Mitt största bekymmer är den polariserade gruppen.

Svenskarna är oroliga, men inte oroliga. Föräldrar tycker att det är praktiskt att skolorna håller öppet, men barn till föräldrar i riskgruppen måste gå i skolan eller föräldrarna kommer att bli kontaktade av socialtjänsten för skolans räkning. Även när föräldrarna vidarebefordra en sjuk lapp som säger att föräldern och / eller barnet är i riskgruppen.

Det verkar inte som om svenskarna är eniga om hur man ska hantera COVID-19. Restriktionerna i allmänhet är ganska vaga och kommer från folkhälsomyndigheten snarare än från regeringen.

Som sådan läggs ett stort ansvar på individen att hålla avståndet, tvätta händerna och undvika offentliga evenemang etc.

För mig verkar det som om detta leder till att människor i Sverige frågar om de får göra vissa saker i stället för att fråga om det är säkert eller inte. Vissa människor verkar till och med kränkta av restriktionerna.

Jag såg på nyheterna häromdagen att studenter examen i år planerar en kupp så att de fortfarande kan fira sin examen på ett traditionellt sätt. Att utsätta tusentals människor för fara.

I allmänhet har jag sett en hel del trots när det gäller de få begränsningar Sverige har.

Nyligen åkte en politiker till Stockholms mest trafikerade torg och slickade handtagen i hopp om att fånga corona . Han gick sedan till ett budgetmöte och omedelbart fick skickas hem. På sätt och vis kan jag inte klandra svenskar för att de inte tar koronan på allvar när restriktionerna är så vaga och de flesta företag förblir öppna som om ingenting har hänt. Begränsningar är naturligtvis vidtas, men i en så mild mening att jag undrar om det gör så mycket av en skillnad.

Passagerarna går ombord på bussarna bakvägen för att undvika kontakt med föraren, men det finns fortfarande många olika passagerare från många olika hushåll inklämda i samma fordon.
Att gå i skolan, att arbeta, att besöka vänner, att gå på studiebesök.

Jag är minst sagt skeptisk. Och ändå dödssiffran är cirka 3000 medan i England är det över 30 000.

Tror jag att Sveriges system är en katastrof? Nej, inte alls. Men det är oklart. Om dop ska undvikas, bör kyrkor inte gå med på att göra dem.

Så kan jag verkligen klandra någon av mina svenska vänner för att vilja fortsätta som vanligt? – Självklart inte.

Om caféer är öppna människor kommer att gå.

Om butiker är öppna människor kommer att besöka.

Om hotell är öppna människor kommer att bo på dem.

För de skulle inte vara öppna om det inte skulle vara säkert, eller hur?

 

Findus Krantz

Findus Krantz

Social Psychologist and Analyst

Nationalitet: Svenska

Datum: 2020-01-05

Dagar under nedstängning: 46

Land: England